Tell me why, why...

Ska berätta mer om gårdagen och denna morgonen lite senare( är hos Josse nu), men just nu vill jag bara få ut mig lite tankar. Jag kan inte sluta tänka på att jag vill sätta mig på första bästa tåg för att träffa dig, men jag vet att det skulle inte gå.

Fan jag tror att jag fortfarande har större känslor för dig. Och jag hatar det, för det gör mig patetisk som fan. Vill inte berätta för dig, men samtidigt vill jag inget hellre. Jag vill inte förnedra mig själv eller få mig att sjunka i dina ögon. Vi snackar inte ens längre, det är hemskt. Det känns att vi inte ens kommer att ha det lilla vi hade innan, du har nog satt stop för det. Jag tror att du inte vill "ha" mig längre i ditt liv. Jag saknar att höra din röst, din otroligt vackra röst och se ditt fantastiska leende. Hag måhända kan verka barnslig/ naiv, en som inte har en aning om vad äkta känslor/ kärlek är.

   Mina vänner anser mig mogen för min ålder, de anser att jag är rationell och logisk. Kanske jag är det också, kanske jag verkligen älskar dig, men det är min stora förlust.

Tack för att ni läste, ville bara få ut mig det. Har grubblat och grubblat så på sistonde.

///Rosenl00fen